Den första snön

Någon gång i oktober brukar det sätta i gång. Mitt väntan på snön. Jag brukar tänka på mina kollegors berättelser om snövita höstlov med pulkaåkning och snöbollskrig och tänker tillbaka till min första vinter i Sverige som var helt perfekt. I min åsikt måste första snön komma i oktober här i Dalarna. Om den även lägger sig på marken i ett par dagar är det såklart ännu bättre.

Men tyvärr börjar första snön kommer senare och senare nu för tiden. Men hur den än kommer – som enstaka snöflingor eller ett vitt snötäcke – den är alltid magiskt fin. Bara väntandet tar allför lång tid…

Förra veckan höll jag stenkoll på väderrapporten. De första snöflingorna dök upp, försvann igen, flyttades runt på olika dagar, blandades med några regndroppar ibland. Helt ovisst väder till helgen alltså. På fredag visade helgens väder bara sol och minusgrader, ingen snö längre. Då gav jag upp hoppet för den helgen, men sol och minusgrader är ju också en fin blandning, tänkte jag, och bestämde mig för att åka upp till Fryksås på lördag där det skulle vara kallare än i Mora, i hoppet på att fånga fina frostbilder med kameran.

Innan vi gick och lade oss i fredags kastade jag en sista blick ur fönstret. Ingen snö. Men ändå hade jag känslan att den skulle kunna kommer under natten. Och verkligen – när vi öppnade jalousin på morgonen därpå låg det ett fint snötäcke över allting. Det såg direkt så mycket vackrare och ljusare ut!

Efter frukosten packade jag min kamera och stativet och åkte mot Fryksås. Första fotostoppet  blev dock redan i Bäcka vid Orsasjön som låg där spegelblankt och reflekterade de snötäckta träden på ett härligt sätt.

Runt omkring mig var landskapet vitt av snö och även om man inte kunde kalla det ett tjockt snötäcke så såg det ut som ett riktigt fint vinterlandskap. Jag andades djupt in och ut några gånger här och njöt av utsikten och snöns doft.

Efter ett tag tvingade jag mig att åka vidare uppför berget. Men redan från fjärran kunde jag se att träden började bli mörkare igen ju längre uppåt man kom. Så jag ställde in mig på tanken att det kunde vara mindre snö uppe i Fryksås än nere vid sjön. Och så var det – kort innan fäboden syntes plötsligen trädens gröna barr tydligare och snötäcket på kvistarna blev mindre fluffig. Men det såg ändå vackert ut och så gick jag först till min vanliga utsiktspunkt.

Så långt ögat kunde se var skogen täckt av sockrig snö. Även på molninga dagar som denna tycker jag att ljuset förändras av snön och det ger mig känslan av att världen blir större.

Man kan tydligt se att höst och vinter konkurrerar just nu och flera röda och gula färgtoner sticker ut under den vita vinterfärgen som om de försöker ta sin sista chans att synas innan det kommer ännu mer snö och de täcks över fram till våren.

Jag bestämde mig för att gå min vanliga runda och titta förbi Björntjärnen. En liten, men fin promenadslinga, som alltid uppvaktar med fina ögonblick. Så var det även denna gång. Marken hade inte riktigt fryst igen än men som tur var kunde jag se de blöta ställen rätt bra och med lite skicklighet tog jag mig runt de krångligaste ställen utan att få blöta fötter.

Björntjärnen låg tyst i skogen, täckt av ett tunt istäcke där snön hade börja lägga sig. Jag hörde bara ett lågt brummande från Grönklitts snökanoner ur fjärren, annars var tystheten påtaglig.

Jag stannade inte länge vid tjärnen denna gång eftersom skogen lockade mig. Istället av att gå samma väg tillbaka testade jag en ny, liten stig tillbaka mot Fryksås som ledde mig över en långsmal kulle. Här fanns det inga spår att se utan snön var helt oberörd tills mina fötter virvlade upp den.

Granarna med sina snötäckte kvistar stod tätt höger och vänster om min lilla stig och väckte den första julstämningen i mig. Jag hoppas att det blir lika vackert vinterväder under juldagarna!

När jag började närma mig fäboden igen, föll solstrålarna genom träden och lyste upp snön i en härlig gyllene nyans. Och när solen träffade mitt ansikte bestämde jag mig spontant att åka ner mot Orsasjön igen i hoppet om att solen skulle lysa på den spegelblanka vattenytan. Fryksås är helt klart ett favoritställe, men speglingar av snö och solljus på en blank sjö kunde jag inte motstå. De senaste åren hade isen redan lagt sig på sjön när snön började lägga sig, så det här var kanske enda chansen på de förhållanden jag skulle få.

Jag värmde mig upp i bilen med lite te ur termosen och sen styrde jag bilen ner från berget igen. Jag bestämde mig att åka till Bäcka igen, eftersom den utsikten inte ville släppa mig riktigt än.

Det beslutet var helt rätt. Solen hade kommit fram ur molnen och svepte allting i ett gyllene ljus. Sjön låg fortfarande spegelblankt och förstärkte skönheten i det snötäckta landskapet vid sjön ännu mer.

Det var så mycket vackert att ta in! Tittade jag mot Orsa såg jag träden som lystes upp av det varma kvällsljuset (trots att det egentligen bara var eftermiddag), tittade jag mot Våmhus såg jag hur solljuset speglades i vattnet. Vid västra sidan av sjön såg jag små ljuspunkter dyka upp och försvinna igen allt eftersom den sjunkande solen träffade på fönsterrutor i husen där borta.

Jag tog massvis med bilder under tiden som solen sjönk allt djupare. Ljuset förändrades hela tiden så att jag inte kunde sluta fota. Varje gång när jag såg att ljuset hade blivit annorlunda igen, tyckte jag att landskapet såg ännu finare ut än innan. Vintern värmer verkligen mitt (fotograf-)hjärta. Det finns så mycket vackert i ett snötäckt landskap.

Det varma solljuset på den kalla snön. De fluffiga mössor som består av oräkneliga snöflingor och smycker små, uttorkade grässtrån. Speglingen av snöiga granar vid den stilla vattenytan av en kall sjö som väntar på att frysa igen. Det mjuka snötäcket som snällt gömmer allt som hösten lämnade kvar och som ser livlöst och fult ut. De småskaliga färgerna som tittar fram under snön här och där. Tystheten som uppstör när snön dämpar naturens ljud. Det ljusa nordiska ljuset som bara finns när och som får himlen att kännas ännu större.

Solen närmade sig trädtopparna mer och mer när jag stod vid vattnet och förtrollades av skönheten jag såg. Jag var så glad att jag var där just då för att uppleva naturens skådespel. Ingen dag är den andra lik och som det såg ut nu skulle det aldrig mer se ut.

Framför mig ritade himlen vackra former och färger på vattnet och vänster om mig satte solen trädtopparna i glöd.

Även höger om mig började trädtopparna att glöda när solen försvann bakom dem och lämnade ett vidunderligt färgspel på himlen.

Himlens eld lyste ett tag till och inom mig glödde den fina känslan av att ha upplevt något speciellt. Det här var helt enkelt underbart att åskåda!

Då och då kunde jag höra bilar som susade förbi på vägen bakom mig. Men jag var den enda människan som stannade och tog sig tid att betrakta sceneriet. Ett naturskådespel bara till mig själv, kändes det som.

Jag stod vid sjökanten och tittade hur himlen och sjön blev mörkare och hade svårigheter att gå därifrån. Det var nog fötterna som påminde mig att jag behövde lite värme som gjorde att jag kunde lämna sjön så småningom.

En sista blick över axeln och sedan gick jag upp till bilen igen där jag värmde upp mig lite grann med resten av det varma teet som fanns kvar i termosen.När jag kom fram till Mora hade mörkret lagt sig över staden. Jonas hade gjort upp en eld i kaminen och så kunde jag sträcka fram fötterna mot värmen och njuta av minnet på en härlig eftermiddag.

Jag tror att november och jag är vänner nu.

1+

Kommentera