En magisk snöskovandring på Gopshusberget

Vissa dagar har man helt enkelt tur. Den dagen vi går på årets första snöskovandring är en sådan dag. Efter en härlig vandring på Hökberget drar min kompis Micke och jag vidare till Gopshus – vi kan helt enkelt inte få nog av det vackra vinterlandskapet. Här finns det en kort, men brant stig, Linnéstigen. 2,8 km känns alldeles lagom som avslut på vår första vandringsdag.

Vi parkerar bilen vid skidbacken och stärker oss med en kopp kaffe och te innan vi drar i gång. Skylten som visar vägen ser vi redan från bilen. Det tar inte lång tid innan vi har lämnat skidbackens myller bakom oss. Först följer vi ett skoterspår, men sedan viker stigen av. Nu får vi bana vägen själv uppför berget. Jag låter Micke gå före.

Som tur är finns det även här några spår att följa. Stigen är skyltat, men skyltarna kommer bara i större avstånd – inte lätt att följa på vintern med andra ord.

Bortsett från våra knarrande steg och mitt flåsande är det tyst i skogen. Det går brant uppåt nu genom en skog som ligger nerbäddad i djup snö. Jag stannar ofta för att titta mig omkring och njuta av det jag ser. Det är så vackert! Även älgarna gillar denna skog, deras spår korsar stigen flera gånger.

Även om det är en kort vandringsled så ska den inte underskattas. Jag börjar svettas och känner av mina ben som kämpar sig upp på andra berget på en och samma dag. Vid det brantaste stället hänger ett rep som hjälpmedel, men vi fixar stigningen med hjälp av våra stavar. Här uppe öppnar skogen upp sig och vi stannar upp för att njuta av solstrålarna som tittar fram genom träden.

Äntligen uppe! De kalla händerna vi hade i början är bortglömda och ingen av oss fryser längre. Bakom träden kan vi ana en vacker utsikt. När vi upptäcker vindskyddet påminner min kurrande magen mig att det var ett tag sedan den fick någon mat. Men den måste vänta lite till. Först måste vi njuta av den fantastiska utsikten här uppe.

Spjutmösjön med Orsasjön i bakgrunden

Vi är glada att vi bestämde att äta lunch här uppe även om vi fick vänta på maten ett bra tag. Men med den vackra utsikten smakar lunchen definitivt godare – även om det bara är en smörgås.

Vi sitter och njuter av rasten tills vi nästan börjar frysa igen. Solen närmar sig trädtopparna och vi blir medvetna att det snart kommer att skymma. Det är dags att fortsätta, men det är svårt att lämna den här magiska platsen.

Fäboden Hökberg, där vi började vandringsdagen

Härifrån finns det inga spår att följa och snön ligger djupt. Ingen aning om vi följer stigen, men vi kan höra skidliften och vet att stigen leder nedför pisten. Kvällssolen lyser upp trädtopparna och de stora skogarna ligger blått bakom. Det ser så vackert ut att jag suckar nöjt då och då. Jag har tappat räkningen hur ofta vi har använt orden ”wow” och ”magiskt” idag.

När vi närmar oss liften hör vi snökanonerna brumma. Vi dyker i ett moln av små snöflingor. När jag tittar tillbaka ser jag hur kvällssolen lyser upp snömolnet – en vacker syn.

Framför oss ligger ett fantastiskt panorama. Jag hittar inte orden längre. Ett finare avslut hade vi inte kunnat önska oss på vår vandringsdag.

Vi konstaterar båda att det var en magisk dag och att den kommer att bli svårt att toppa. Årets friluftsäventyr har i alla fall fått en bra start och vi ser redan fram emot nästa gemensamma snöskovandring!

Den här leden ska jag gå i sommar också – utsikten över de stora skogarna är säkert helt oslagbart även då.

Blyberg, Vallsjöberg och Grjotberg i kvällsljuset

1+

3 svar till “En magisk snöskovandring på Gopshusberget“

  1. […] Framför oss ligger Spjutmosjön och Gopshusberget i ett fantastiskt snölandskap. Även i Gopshus finns en kort vandringsled med hänförande utsikt, kommer jag på. När jag berättar det för Micke, är vi snart överens. Vi siktar in oss mot Gopshus – en liten vandring till hinner vi innan det blir mörkt. Efter den underbara vandringen i Hökbergets skog får vi helt enkelt inte nog än. Det magiska vinterlandskapet har oss i ett säkert grepp och vill inte släppa oss än. Och så drar vi vidare. (Fortsättning följer…) […]

    0
  2. Oerhört vackra foton. Ser helt magiskt ut. Blir så avundsjuk. Och jag är mäkta imponerad av din text. Supergrym på att skriva. När jag läste kändes det som att jag var med på vandringsturen 😃

    1+
  3. Tusen tack Emelina, vad roligt att höra! Jag älskar att skriva, så den här bloggen är min lilla lekplats där jag kan knyta ihop mina intressen 🙂 Alltid kul att höra att det uppskattas!

    0

Lämna ett svar