När skogen vaknar ur ide

Inte långt kvar till sommarlov, var det någon som sa häromdagen på jobbet. Och då har ju vintern precis slutat och det kanske kommer nästa bakslag med snö den här veckan. Men efter månader av kyla och snön ser alla fram emot ljusa sommarnätter och ljumma kvällar vid sjön. Jag gör ju samma sak. Men vi ska inte förhasta oss nu. För nu är det vår och skogen vaknar ur ide. Och inte bara den…

Det var inte så länge sedan skogen såg ut så här. Jag har vandrat mycket på snöskor denna vinter och nu är snöskovandringar min nya favoritvinteraktivitet. Så härlig känsla att ta sig fram överallt i skogen även i djupsnö!

• 

• 

Flera av mina snöskovandringar har aldrig hittat hit till bloggen – tyvärr. Så många fina upplevelser jag skulle dela är. Vandringen på Maritstigen där vi såg otroligt många harspår. Eller toppturen till Norra Garbergs brandtorn en solig vinterdag där vi tog av oss jackorna och vandrade i fleece.

• 

• 

Den tunga vandringen i tjock djupsnö runt stenbrotten i Blyberg där vi trodde att det var sista vandringen den här vintern. Den allra sista snöskovandringen efter det som ledde oss uppför berget Storsnäll med en hisnande utsikt och färska järvspår. Så mycket fina minnen!

Stämningen i naturen förändrades. Ett magiskt vinterlandskap med snötyngda träd övergick i det grönvita landskapet som tillhör vårvintern. I skogen hördes droppande ljud, snön blev tyngre och blötare och det hördes fågelkvitter lite överallt. Nu går det fort, tänkte jag som varje år. Snart är våren här! Men så fort gick det naturligtvis inte.

• 

• 

Men vid slutet av de riktigt kalla dagarna bestämde vi oss ändå för att öppna grillsäsongen. Inte den hemma i trädgården utan den ute i skogen. Det finns så många fina ställen här där man kan göra en grillbrasa och njuta av vacker utsikt och fina omgivningar. Ett riktigt lyx!

Vi grillade vid en idyllisk skogstjärn som fortfarande låg under ett tjock täcke av is och snö. Vi grillade vid en å som gömde sig bitvis under glittrande istappar. Vi grillade vid Siljans strand. Snön tinade bort. Det kom mer snö. Även den tinade bort. Det blåste iskalla nordliga vinar, i flera dagar. Våren låg och väntade på sin chans.

• 

• 

Och sedan var den äntligen här! Kvällarna blev längre och fåglarna kvittrade på varenda träd. Överallt hördes det porlande vatten och på kvällen ropade gässen och svanarna över sjön.

Och i mig växte en stor längtan efter skogen fram. En längtan efter doften från tallbarr och varm sand, efter känslan av att vandra på mjuka torra stigar, att sträcka upp ansiktet till solen under en rast och att ta av mig jackan i den varma vårsolen. Bra att jag alltid har vänner omkring mig som är beredda för en vandring när som helst!

När jag åkte på en spontan utflykt med Mattis till sjön Jugan hade jag nästan fastnat i snön, så när Malin och jag drog på oss vandringskängorna valde vi ett säkert alternativ. Vi höll oss borta från bergen och skogsvägarna och valde en lättillgänglig vandringsstig – Enånleden i Rättvik.

Enånleden leder runt en fin liten å som slingrar sig genom skogen. Blåsipporna var vackra lila fläckar i det bleka landskapet och ån porlade och forsade bredvid oss. Stigen korsade vattendraget flera gånger och på varje bro stannade vi, lutade oss på räcket och tittade njutande ner i vattnet. Efter flera månader av is är synen av porlande vatten och solens blänk på vattnet helt enkelt underbart. Skogen var full av liv och många olika fåglar sjöng för oss. Då och då träffade vi på andra vandringssugna eller överraskades av en snabb löpare.

Efter halva vandringen blev det lugnare i skogen. Nu befann vi oss på Siljansleden och gick genom en vacker tallskog. Här syntes varken löpare eller andra vandrare till. Men ensamma var vi ändå inte, märkte vi rätt snabbt. Stora tassavtryck i mossan och en myrstack med flera stora hål var de första tecknen. Sedan brakade det loss i buskaget. Även björnen hade vaknat. Vi hoppade till och fortsatte gå medans vi pratade högt och såg oss omkring. Men nu var det tyst igen. Vem var mer rädd för den andra, björnen eller vi? Hur som helst bestämde vi oss att ta genvägen tillbaka till andra sidan ån istället av att fortsätta på Siljansleden. En nyvaken hungrig björn förtjänade lugn och ro, bestämde vi. Resten av vandringen blev lugn och njutbart igen.

Nu har det alltså börjat. Skogen har vaknat ur sitt ide, sjöarna och tjärnarna har tinat och vattenfallen forsar lite mer än vanligt. Solen går ner lite senare varje dag och går upp lite tidigare varje morgon. Vi sitter hemma, lutade mot husväggen, sträcker näsan i solen och tankar värme. Snart sprider sig både blommor och fräknar runt omkring oss och fötterna får njuta av känslan av varm sand och kallt vatten igen.

• 

• 

Det är ju fortfarande oklart när vi kan resa igen – och när det händer är såklart Tyskland vårt första resmål – så vi siktar på att njuta av våren och sommarn här hemma i våra fina omgivningarna. Igen är jag tacksam över att bo i ett naturskönt landskap där det fortfarande efter tio år finns mycket nytt och vackert att upptäcka. Jag hoppas att ni också har möjligheten att gå ut på näräventyr nu under våren. Det behövs ju inte mycket för att njuta – fint väder, bra sällskap och lite fika!