Äventyr på Gesundaberget

En sak visste jag säkert – denna helg skulle jag vandra. Jag hade redan valt ut en sträcka och sett till att jag skulle ha sällskap av min mamma och hennes hund. På söndag skulle vi dra ut till naturen. Men sen har min lokala favoritoutdoorsida Mora Outdoor laddat upp en beskrivning för en vandringsled som jag inte kände till och jag blev sugen på att testa den direkt. Så redan i lördags drog jag ut på vandring själv för att testa Buudrundan på Gesundaberget.

Gesundaberget har ju redan länge varit ett av mina favoritställen eftersom man alltid har en fantastisk utsikt, även om vägen upp till toppen längs slalombacken inte är den allra finaste. Men det är alltid bra träning för kroppen och utsikten är definitivt värd det. Nu fanns det alltså en anledning till att kliva upp får berget, för Buudrundan börjar längst uppe på toppen och leder ner på baksidan av berget till en skogstjärn och sen upp till toppen av berget igen. Det låter väl bra, eller hur?

Det var bara att sätta i gång! Himlen visade sig från sin dramatiska sidan när jag började gå uppför. Jag bestämde mig att inte gå rakt uppför slalombacken utan att ta en av de lite mindre stigarna vid sidan av. Bra brant, men framför allt lite vackrare. Och börjar man flåsa för mycket kan man helt enkelt stanna upp, vända om sig och njuta av den fina utsikten som blir bättre med varje höjdmeter.

På vägen till toppen har man ofta sällskap av löpare, folk som tar en promenad upp och denna gång även ett gäng cyklister som var ute efter lite downhill-åkning trots att liften var stängd. Vi hade alla gemensamt att vi flåsade ordentligt och längtade efter att nå tallen uppe på toppen.

När jag var framme passade jag på att fota lite och samtidigt lugna mina andetag. Det spelar ingen roll om det är mulet eller om solen skiner, jag gillar utsikten över Sollerön och skogarna söderut otroligt mycket.

När jag traskade fram genom buskarna nedanför Toppstugan för att hitta lite nya fotovinklar, blev min utflykt direkt äventyrligare. Jag hade nämligen nästan trampat på en orm! Den låg och solade mellan några blåbärskvistar och tittade skeptiskt mot mig. Jag vet tyvärr inte så mycket om ormar, även om jag vet att det bara finns en enda giftig art i Sverige – huggormen.

Japp, det var en huggorm! Som tur var störde den sig inte alls på mig. Och jag är inte speciellt rädd för ormar, men lite nervöst kändes det ändå när jag upptäckte den bara 30 cm i från min fot…

För säkerhets skull hoppade jag upp på en sten med en meter säkerhetsavstånd till ormen, fotade den därifrån och sen drog jag mig undan direkt.

Nu blev det verkligen tid för Buudrundan! Efter ett kort sök hittade jag första markeringen bakom masten vid liftstationen. Därifrån slingrade sig stigen nedför. Den korsade några av cykelledarna, men jag följde snällt de blå markeringarna. Tyvärr. När jag – som förväntat – kom ut på en större grusväg som leder från bergets fot upp mot toppen så hittade jag nämligen inte fortsättningen på min stig. Jag gick upp och nedför vägen flera gånger – bra benträning, men inte speciellt spännande – innan jag äntligen hittade stigen igen en bra bit längre upp.

Härifrån gick det nedför genom en tät skog först. Efter ett tag planade stigen ut och skogen blev ljusare.

Här kunde benen ta det lite lugnare efter det branta nedförspartiet och jag kunde njuta av den typiskt svenska skogen.

En kurva till och jag kunde se Hundtjärnen lysa genom träden. Eftersom tjärnen låg ungefär på halva sträcken och eftersom jag tack vare min ofrivilliga omväg redan hade gått lite längre än planerat, gjorde jag rast här och packade upp mitt fikapaket.

Här var det underbart fridfullt och enda ljudet som hördes var några humlor och andra insekter som letade efter mat i mossan.

Från Hundtjärnen vände stigen snart uppåt igen och det var här det började bli riktigt intressant.Att ta rast vid tjärnen var en bra idé, för då hade benen en chans att vila en liten stund och jag kunde få lite ny energi. Den skulle jag nämligen behöva nu.

Härifrån gick det bara uppför – över stenar, över stockar som låg över stigen och mellan träd. Här var skogen mycket vacker. Grön och vit mossa byttes av med blåbär- och lingonbuskar. Och plötsligen stod jag framför en rejäl stenvägg.

Här kom jag till dem mest krävande delen av stigen. Stigen ledde längst stora stenar och sedan upp på dem. Som tur var hade någon fäst ett rep där som man kan hålla i när man drog upp sig där.

Följ punkterna

 

Uppe! Blick från ovan.

Även om stigen var bra markerat – och bra utrustad med repet – fanns det flera hinder att övervinna längs vägen. Det var riktigt kul även om jag kände mina ben mer och mer. När jag äntligen kom fram till utsiktspunkten kändes de som gummi.

Men de trötta benen glömde jag direkt när jag tittade på den vidunderliga utsikten. Så otroligt vackert! Jag hade helst stannat kvar där längre – och resterna av en gammal brasa intygade att jag inte var ensam med den önskan – men tiden började rinna iväg. Så mina trötta ben fick tappert bära mig vidare. Men som tur var, hade jag redan klarat av mesta delen av stigningen även om det fanns några hinder kvar att ta mig över.

Efter ett tag kom jag på att det var ett tag sen jag såg några markeringar. Men eftersom jag inte kunde komma ihåg någon mer stig eller korsning, trodde jag att jag fortfarande gick rätt trots att stigen blev allt smalare. Och jag hade rätt – en kort stund senare kunde jag ana en skymt av Siljan och Sollerön bakom träden.

Framme! Nu var det bara vägen ner från toppen kvar, längs slalombacken – enkelt och snabbt. Denna gång såg jag knappt någon människa på väg ner.

Vilken underbar utflykt det blev! Och inte bara en enkel liten vandring som jag trodde först, utan ett riktigt litet äventyr inklusive giftormar, klätterpartier och enastående utsikter. Även om jag alltid har tyckt om Gesundaberget fick jag upptäcka en nu sida som jag gillade väldigt mycket. Visst – det var rätt krävande. Idag har jag träningsvärk. Och massa nya, härliga minnen.

1+

Kommentera