Vandring på Siljansleden – fäbodar, skogstjärnar och skogens tystnad

Varma vindar fläktar omkring mig när jag långsamt vandra genom den idylliska fäboden Mångberg. Grusvägen slingrar sig uppåt bland små fina stugor med välvårdade trädgårdar. På vägkanten blommar många fina sommarblommor.

Då och då vänder jag mig om och njuter av utsikten över den fina byn som ligger bakom mig och Gesundaberget som ligger i fjärran. Där uppe har jag stått många gånger och tittat ner på Mångberg och Mångsjön. Nu ligger berget bakom mig när jag vandrar på Siljansleden söderut. Snart dyker skogen upp framför mig och jag lämnar fäbodens stugor bakom mig och dyker in i skogens tystnad. Jag har några timmar för mig själv för att utforska en ny vandringsstig.

På en vildvuxen traktorstig går det sakta uppåt, förbi tallar och granar. En gammal träskylt fångar min uppmärksamhet. Jag förstår inte ordet men den syftar säkert på den stora klipphällen som ligger en bit bort mellan träden. Strax efter står jag uppe på dess topp. Tyvärr har man ingen vidare utsikt härifrån, men det är alltid roligt att klättra ändå. Jag undrar om det finns en historia bakom stenen och skylten. Jag tror jag måste forska lite… För mig är det en del av tjusningen att vandra på nya stigar, det finns så mycket historia och annat att upptäcka, framför allt om man vandrar på gamla fäbodstigar.

Medans jag sätter en fot framför den andra och njuter av skogens och blåbärsbuskarnas grönska, ropar jag då och då en hälsning till björnarna. Jag vill ju inte överraska dem, de ska veta att jag kommer vandrandes. Som tur är ser eller hör jag inte en enda björn under vandringen. De enda djuren som faktiskt jagar efter mig är bromsar och mygg. Men det har jag räknat med och därför har jag garderat mig med långbyxor trots sommarvärmen plus massor av myggmedel. Nu vandrar jag avslappnat genom skogarna och kan njuta av omgivningen utan att bli störd.

Skogen runt omkring mig byter skepnad då och då. Jag älskar skogens mångsidighet, hur den växlar harmoniskt från gamla kalhuggen där nya träd har börjat växa upp och lyser med en ung och fräsch grönska till en skogsparti där höga tallar reser upp sig. Solen strilar ner genom tallarnas grenar för att lysa upp blåbärsbuskarna och lingonbuskarna som trängs på skogsmarken. Här måste det vara ljuvligt att vandra på sensommaren och hösten!

Plötsligen blir det mörkare och träden blir ännu högre och tjockare. Deras grenar är täta och skymmer marken från solen. Här har det inte fällts något träd på många år och det råder en högtidlig stämning. Bakom träden ser jag skymten på en liten stuga. Jag har kommit till fäboden Kansbol. Siljansleden leder dock inte mot stugan utan svänger och leder rakt in i skogen igen. Jag bestämmer mig att följa den och ta en omväg över Kansbol och Svenbacken en annan dag. Nu leder stigen snart ut på en grusväg och strax därefter står jag framför björnmyren.

Här har Björkas jaktlag en jaktstuga. Bakom den breder myren ut sig. Jag har sett på kartan att myren ligger här, men nu är jag ändå imponerad hur vidsträckt den är. I fjärran syns Flenberget. Ullgräs svänger i vinden och under mina fötter växer olika mossor. Jag skrämmer upp en ödla när jag försiktigt tar mig fram till myren. När jag står på den mjuka mossan och tittar ut över den ödsliga myren, slår tanken mig att det måste vara jätte vackert här en tidig morgon när solens strålar precis når uppför trädtopparna. Tiden står still en liten stund.

Härifrån är det inte långt kvar till fäboden Åsen. Siljansleden leder uppför berget på en gammal traktorstig som sedan smalnar av när den leder djupare in i skogen igen. Jag vandrar uppför åsen och stannar då och då för att fota en vildblomma. På en sten längs stigen tar jag en liten paus och tar in tystnaden. Det är så rogivande att vandra ensamt genom skogen.

Jag fortsätter uppför berget och snart ser jag de första fäbodstugarna. Skogen tar slut och framför mig ligger trädgårdar och ängar som sträcker sig över åsens sluttning. Målade och omålade stugor ligger utströdda här och där och har sina fönster österut mot Siljan. Härifrån kan man se den stora sjön och jag tar tillfället i akt att ta en liten rast vid slogboden innan jag fortsätter.

När jag sedan har klarat av stigningen till Åsengården vänder jag om mig och njuter av den milslånga utsikten en gång till innan jag smyger in i skogen igen. Nu är det bara 1,3 km kvar till Svarttjärnen, mitt mål på dagens vandring.

Siljansleden leder nedför nu, genom en lummig skog. Gillar man örnbräken så är man på rätt ställe, här finns det massor! De räcker upp över knäna på mig och sträcker sina filigrana blad upp i höjden. Snart ser jag något ljust som skymtar bakom träden. Svartstjärnen!

Jag ser fram emot ett dopp och börjar gå snabbare, när de första regndropparna börjar att falla. Men det är bara några få och när jag närmar mig kapellet vid Svarttjärnen kämpar solen sig fram igen. Sista delen av stigen leder över spångar, förbi mossa och hjortronblad.

Strax efter att jag har kommit fram till kapellet får jag sällskap av min mamma och hennes hund. De tittar på när jag försiktigt letar min väg över de hala stenarna in i vattnet. Efter den fina, men varma vandringen är det ren njutning att simma ut i det lugna mörka vattnet. När jag byter om efter det uppfriskande doppet börjar regnet igen. Vi sitter i det torra under kapellets tak och lyssnar på regndropparna. När det slutar regnar, packar vi ihop och går till bilen. Min mamma har varit i trakten och kör mig tillbaka till min bil i Mångberg.

Så slutar en fin och stillsam vandringsdag. Jag känner att jag har laddat batterierna och sett och upplevt massor. Det är andra etappen av Siljansleden jag har vandrat än så länge och båda sträckorna var helt underbara. Får se hur många fler etapper jag hinner med i år!

0

2 svar till “Vandring på Siljansleden – fäbodar, skogstjärnar och skogens tystnad“

  1. Jag bara n j u u u t e r . . . !
    Underbart fotoreportage.
    Tack!

    0
    1. Åh vad fint att höra, tusen tack! Jag njöt som bara den under vandringen:)

      0

Lämna ett svar