Utsikt med lägereld – snöskovandring på Leksberget

Jag har upplevt fina vandringar i och runt Siljansfors under vår och höst redan. Min favoritsträcka än så länge är Leksbergstigen som är en relativt kort vandringsstig som leder uppför Leksberget. Här visar sig skogen från sin finaste sida och utsikten är helt sagolikt. Det är på tiden att utforska berget på vintern när allting ligger under ett tjockt täcke av snö. Den här gången följer Jonas med. Det är hans första snöskovandring, men inte hans sista, så mycket är säkert…

Parkeringen vid stigen är inte plogat så vi parkerar bilen i Siljansfors och börjar vandra därifrån på Siljansleden. Det är drygt en kilometer extra innan man kommer till Leksbergstigen, mestadels på skogsvägar. Vi korsar Ryssån som slingrar sig fram genom skogen här innan den mynnar ut i Siljan längre ner i byn Ryssa.

• 

• 

Snön knarrar under våra fötter och vi hör bilarna susar förbi på vägen. En kort bit av Siljansleden leder direkt längs stora vägen, vilket är synd, men det är bara en kort sträcka. Snart är vi framme vid vändplanen där stigen börjar. Härifrån går det uppåt. Berget tronar ovanför oss och jag ser redan fram emot toppen. En snöskoter har packat snön åt oss så det går lätt att gå. Det tar inte lång tid innan vi har fått upp kroppsvärmen när vi stiger längre och längre upp i den snövita skogen.

• 

• 

Granarna böjer sig under snömassorna och ser ut som levande väsen. Om de vaknar till liv när ingen tittar?

Efter ett tag delar stigen upp sig. Siljansleden fortsätter åt vänster mot Åmberg och Leksbergsstigen svänger höger upp mot toppen. Dit vill vi! Snöskotern valde Siljansleden så från och med nu vandrar vi i orörd snö. Men den ligger inte alltför högt här inne i skogen och det går lätt att följa stigen. De vita markeringarna syns inte alltför tydligt i snön, men det gör inget. Även Jonas, som går före och aldrig har vandrat här, har inga problem att hitta.

På sommaren eller hösten vandrar man genom en vacker trollskog med massa mossa och höga tallar – nu är det ett magiskt vinterland. De vita trätopparna sträcker sig upp mot molnen och gungar sakta i vinden. Det blir en del fotopauser och även om Jonas säger att han inte orkar krångla av vantarna en gång till för att ta en bild, står han snart igen och fotar det magiska landskapet.

En gammal drivningsväg för hästar svängar av mot höger, men vi fortsätter rakt fram mot toppen. Det finns en fångstgrop här också någonstans, kommer jag ihåg från en höstvandring, men den ligger gömd under snön och syns inte. Vilken skillnad det är mellan ett höstlandskap och ett vinterlandskap! Jag njuter i fulla drag.

• 

• 

Skogen öppnar upp sig och stigen leder lite nedför när vi närmar oss toppen. Nu är vi tillbaka på ett skoterspår och behöver inte jobba lika mycket. Strax före den sista stigningen kan vi skymta utsikten mellan träden och det pirrar till lite i magen. Utsikten är så vacker härifrån och snart kommer vi att se den utan träd i vägen.

Från toppen hör vi motorljud. En grupp personer står runt sina skotrar och är på väg att åka därifrån. De har tydligen gjort rast här runt en lägereld som fortfarande brinner och som vi gladeligen tar över. Skönt också att vi får rastplatsen till oss själva

Efter den obligatoriska fotopausen sätter vi oss vid lägerelden och njuter av utsikten. Härifrån kan man se ända bort till Gesundaberget och sjön Jugan. När jag var här sist, en regnig Novemberdag, låg fluffiga vita moln över de små bergen runtomkring. Idag ligger skogen framför oss under ett snötäcke.

• 

• 

Elden brinner lugnt och vi packar upp lunchen. Hembakta frallor och en kopp kaffe och te smakar extrem gott nu. Kroppsvärmen som vi har byggt upp i kroppen på väg upp hit, håller oss varmt ett tag till. Vi andas in djupt, skrattar tillsammans och njuter av rasten.

Vi stannar tills elden har brunnit ner och det börjar bli kallt. Dags för hemvägen! Leksbergstigen brukar man vandra fram och tillbaka, men vi viker av efter några hundra meter och går ner en skogsväg istället.

Även här njuter vi av utsikten och duckar under snöklädda grenar som hänger över vägen. Jag säger på skämt till Jonas att vi får akta oss att vi inte hamnar i en annan värld när vi går genom en sådan portal. Vi diskuterar en stund om vi i så fall skulle vilja hamna i Narnia eller hellre Midgård eller Westeros. Men egentligen vill jag inte någonstans alls, jag vill stannar här i vårt fina vinterland.

Vi lämnar utsikten bakom oss när vi viker av från skogsvägen och in på Siljansleden. Här får vi hjälp av skoterspår igen och behöver bara kämpa oss genom djupsnö på ett ställe. Stigen är så smal att det stundvis är svårt att sätta snöskorna rätt.

När jag vandrade här på hösten såg jag älgspår överallt. Nu syns det inga spår alls, snön höger och vänster om stigen ligger orörd.

När vi kommer fram till den lilla raststugan ber jag Jonas att öppna den och titta in. Han skrattar, precis som jag när jag såg den för första gången. En fastighetsmäklare skulle nog säga att den hade potential. Men som tur är behöver vi inte söka skydd här, det är inte långt kvar på vår vandring.

Vi vandrar förbi en liten myr och sedan in i skogen igen. Här möter vi Leksbergsstigen igen och vandrar nedåt mot parkeringen. Bilarnas sus välkomnar oss. Vi dyker in i skogen en sista gång och korsar Ryssån igen, sedan är vi framme.

Efter ca 7 kilometer och en del höjdmeter är benen trötta. När vi trött och nöjt åker hem, ser vi mest fram emot en varm dusch. Men även nästa snöskovandring tillsammans…

Här finns en beskrivning på vandringsleden för alla som gärna vill testa den – den är fin i alla årstider!

Vill ni läsa mer om snöskovandringar på Leksberget kan ni även kika förbi Emmy Ihlars härliga blogg Mitt i det vilda. Hon vandrade upp på Leksberget kort efter mig och fick även hon en fantastisk upplevelse. Hon ger även lite tips om var man kan hyra snöskor och lite annat!