Majvandring

Den första maj är en klassisk vandringsdag i Tyskland och eftersom vi – ovanligt nog – hade riktigt fint väder den dagen, så har även min mamma och jag gett iväg oss ut i naturen.

Innan vi åkte hemifrån, konsulterade jag min favorit sida vad som gäller lokala outdooraktiviteter, Mora Outdoor, eftersom jag hade bestämt mig att våga gå en ny väg. Därför styrde vi sedan bilen åt Siljansfors, där det idag finns ett skogsmuseum och ett vandrarhem, men förr i tiden framställdes det järn här och än idag kan man hitta många spår av den tiden i skogen och omgivningen.

Det finns flera vandringsstigar där och vi valde den gula som skulle leda oss uppför och runt Harkenberget. En liten varning redan nu – det kommer att följa massa bilder från vår vandring!

Stigen ledde oss först längs en kanal som härstammar från tiden där vatten leddes från sjön Jugan till Siljansfors för att användas i järnproduktionen. På en liten damm gick vi längs den lilla kanalen, i alla fall vi människor, min mammas hund Momo däremot blandade stig och kanal hejvilt… tydligen blev hon bra uppvärmd av den varma solen och blev sugen på ett uppfriskande bad emellanåt.

På det sättet börjades vandringen väldigt underhållande och med mycket skratt. Tidsvis lämnade Momo kanalen bara när hon stötte på grodägg – hänsynsfullt av henne! Både grodägg och grodor såg vi massor om.

Under en kort sträcka gick vår skogsstig längs Siljansleden, som vi också gärna vill utforska i år, i alla fall kortare delar av den.

Stigen ledde oss en kort vända ner till Jugån, en skogsfors som går förbi Siljansfors. Mamma tyckte att den påminde väldigt mycket om bäckarna i Schwarzwald. Momo fick inte bada här, trots att hon gärna hade gjort det. Men det var lite strömt där, så vi ropade tillbaka henne.

Från ån gick det uppför backen, förbi gamla ruiner från tiden med järmframställningen. Momo blev sugen att utforska en källarruin men brydda sig inte alls om gravstenen som påminde om hunden Lola.

Vi funderade under tiden hur arbetarna på den tiden bodde i stora huset som stod där på den tiden. Huset hade 12 rum sammanlagt, därav var fyra rum sovrum och 8 rum var kök. En lite annorlunda husplanering än nuförtiden!

Härifrån gick det brantare uppför och djupare in i skogen. Solen lyste mellan grenarna och fåglarna sjön när vi i lugn och ro gick längs leden genom skogen. Vi gick i lugn och ro, men Momo gav inget på det och rasade upp och nedför stigen i en vansinnig fart, så att öronen for åt alla håll.

Skogen själv var riktigt vacker. Då och då låg stora stenblock bredvid stigen och det syntes att det kommer kryllar av både blåbär och lingon här på hösten. Vandrar man här på hösten behöver man nog knappt ens ta med en matsäck, det är bara att leva av skogen så är man mätt när man kommer till toppen.

Momo älskar ju stora stenar och visar alltid upp stora klättringsfärdigheter. Efter att hon först klättrade upp ett stenblock från baksidan, sprang hon även upp för den väldigt branta framsidan. Väldigt imponerande!

Nu började skogen förändras och det helt i min smak. Lingonbuskar ersattes mer och mer med fin grön mossa och skogen verkade allt mer förtrollande.

Solljuset byggde små öar av mossar i skogens mörkret och lekte med ljus och skugga längs vandringsstigen.

Här fanns det inga bäckar längre för att svalka Momo, men kort innan toppen hittade vi några gamla snörester och kunde servera henne några svalkande snöbollar (hon älskar att äta dem). Och bara en kort stund senare var vi framme på toppen som hade en fin liten rastplats och en milslång utsikt ända fram till Siljan.

Här tog vi rast för ett tag, drack lite vatten och åt mammas goda potatissallad. Momo behövde en paus hon också – i alla fall enligt oss – för att komma ner lite efter hennes raseri uppför berget. Hon var väldigt uppspelt, nästan som berusad på den nya vandringsstigen.

Efter den lugna rasten fortsatte stigen på andra sidan berget och ledde nedför igen. Förut vandrade vi uppför genom trollskogen i nordliga riktningen, men nu ledde stigen västerut. Skogen såg annorlunda ut på en gång. Den var torrare, ljusare och istället av grön mossa fanns det stora mattor av vitmossa (eller bättre sagt, det jag kallar för vitmossa, som egentligen är en lav), som knastrade under våra fötter eftersom det var så torrt.

Längs stigen stod det ibland infotavlor som vi inte såg innan vi kom till ruinerna. Men från och med då fick vi lite information över historian och skogen vi gick genom. Skogen tillhör nämligen en universitet som forskar om skog här. Därför gallrades och röjdes vissa skogspartier medan andra fick stå kvar mer eller mindre oförändrad. Skogen var väldigt omväxlande, vilket säkert har med det att göra. Efter toppen kom vi genom en ung skog som stod på ett ställe som hade drabbats av skogsbränder flera gånger förut. Inte konstigt, tyckte vi, även nu kändes det väldigt torrt där.

Längre ner blev träden högre igen och skogsmarken blev allt grönare. Samtidigt kändes skogen lugnare och mer harmoniskt. Det hade kanske med åldern att göra? Intressant att en skog kan ha så olika effekt på en.

Även här fanns det stora stenblock och kastade skuggor. Vi undrade lite hur de tog sig hit – under istiden kanske? I den skogsbiten stod de äldsta träden och det kunde man känna direkt.

Strax efter det låg vissnad björklöv på stigen och efter en kurva kom vi ut på en orkidéäng. Det fanns inga blommor där än så klart, men om bara några veckor kan man alltså hitta orkidéer här. Nu tog det inte lång tid innan vi kunde höra biltrafiken från stora vägen igen och vi var åter i civilisationen.

Vid stigens ände kunde man skriva in sig i en bok, vilket vi såklart gjorde. Även om vi inte hade sett en enda människa under hela vår vandring, fanns det vandrare som hade gått stigen de senaste dagarna. Inte bara svenskar utan olika nationaliteter, vilket var fint att se. Kul att stigen uppskattades av så många.

Vandringen fick bra betyg av oss. Omväxlande med fina vyer och en riktigt idyll. Vi pratade redan om att gå den igen för att uppleva stigen under olika årstider. Det ser jag fram emot redan nu!