Snöskovandra i Dalarna – Hökberg

Höger och vänster om vägen till Hökberg står snötäckta granar och över oss en strålande blå himmel. Vi passerar en sjö där isen inte har lagt sig än och de vita träden speglas i det lugna vattnet. En blek måne står över trätopparna. Ett magiskt vinterland väntar på oss och våra snöskor!

När vi kliver ur bilen i fäboden Hökberg, försöker vintersolen precis att ta sig över trätopparna, men fäboden ligger fortfarande i den blå skuggan. Här i Hökberg finns en av Vasaloppets kontrollstationer och snart kommer det att krylla av längdåkare här, men idag är det bara några få personer ute. Snön slukar alla ljud och vi hör bara det tysta krasandet av våra fötter i snön när vi går mot vandringsledens startplats. Det är en kall och klar vinterdag som knappast kan bli finare än så.

Framme vid ledens startpunkt – vi ska vandra Hökbergs utsiktsrunda idag – tar vi på oss snöskorna. Framför oss ligger massor av orörd snö och vi hoppas att vi kommer att hitta alla markeringar utan större problem.

• 

• 

Snart ser vi att vi har turen med oss. Någon har tagit en morgonpromenad på stigen och vi behöver bara följa fotspåren. Både min kompis Micke och jag är lättade – ingen av oss har mycket erfarenhet av snöskovandringar och nu behöver vi inte börja dagen med att irra runt i den snöiga skogen med hjälp av karta och kompass.

Vi följer spåren uppför och stannar upp då och då. Inte så mycket för att hämta andan, utan för att beundra det magiska vinterlandskapet runt omkring oss. Exakt så måste en svensk vinter se ut! Jag kan inte fatta min lycka att jag har sådana vackra landskap direkt runt hörnet!

Fotspåren vi följer är under lång tid de enda spåren vi ser. Sover alla djur i skogen än? Jag spanar alltid efter spår när det ligger snö ute – det är roligt att se vilka djur som rör sig i skogen. Förra vintern lyckades jag se järvspår. Vi är nästan framme vid utsiktspunkten när vi äntligen hittar första spåret. Men – som tur är – är det inget färskt spår…

Direkt över ledens markering syns djupa spår i trädet. Jag har sett liknande spår i våras på en vandring – det är björnspår! Som tur är sover dock björnen i sitt ide nu och vi kan fortsätta vår snöskovandring i lugn och ro.

Solen stiger långsamt högre och lyckas ibland att bryta genom den täta skogen. Snön glittrar där solen når fram. Vi stärker oss med en varm kopp te och kaffe innan vi lämnar utsikten bakom oss och fortsätter nedåt igen. Här finns det inga fotspår att följa längre och bara ett insnöat skylt visar var stigen ligger.

• 

• 

Det tar ungefär tre minuter innan vi tappar bort stigen. Snön ligger djupt här på bergets baksida och vi sjunker ner till knäna i pulversnön. Vår skratt ekar i skogen och vi stannar upp flera gånger för att spana efter en turkos markering. Inte lätt att hitta när träden är täckta av snö och kvistarna hänger ner djupt. Men äntligen hittar vi markeringen och kan fortsätta.

• 

• 

Det är tyst i skogen – om man bortser från mitt vanliga flåsande – och vi hör hackspetten innan vi ser den. Den flyger fram och tillbaka som om den är osäker över hur farliga vi är. Vi vandrar vidare så att hackspetten kan göra sitt jobb ostört. Snart hamnar vi på ett skoterspår och följer den genom en alltmer solig skog.

Det dröjer inte länge och vi ser en skymt av Hökbergs första tak. Första reaktionen är en vag besvikelse. Är vår första snöskovandring redan över? 3,5 km är tydligen en alldeles för kort sträcka om man kan följa spår och man inte behöver kämpa sig fram genom djupsnö. När vi rundar en kurva och når de första stugorna, byts den vaga besvikelsen ut mot beundran.

Framför oss ligger Spjutmosjön och Gopshusberget i ett fantastiskt snölandskap. Även i Gopshus finns en kort vandringsled med hänförande utsikt, kommer jag på. När jag berättar det för Micke, är vi snart överens. Vi siktar in oss mot Gopshus – en liten vandring till hinner vi innan det blir mörkt. Efter den underbara vandringen i Hökbergets skog får vi helt enkelt inte nog än. Det magiska vinterlandskapet har oss i ett säkert grepp och vill inte släppa oss än. Och så drar vi vidare. (Fortsättning följer…)