Vandring i historiska spår till ödebyn Ejheden

* Reklam på grund av länkar

För ungefär hundra år sedan påbörjar Nils Gyllensvärd en vandring till ödebyn Ejheden som ligger djupt inne i Dalarnas skogar. I hans sällskap befinner sig några herrar till samt två modiga unga damer. Vandringen är tuff, det regnar, de förirrar sig bland alla stigar, humöret sjunker – och det finns bara lite choklad att äta.

Som tur är skiljer sig min verklighet markant från denna strapats. Ingen skulle kalla mig modig bara för att jag vandrar några kilometer genom svenska skogar – jag har inte bara sällskap av andra vandrare, vi har dessutom en guide som känner stigen bättre än någon annan: Olle från Guidefathers har återupptäckt den gamla bortglömda stigen och markerat den på nytt efter att ha läst Nils skildring av vandringen och efter att ha upptäckt stigen på en gammal karta.

Det går inte längre att irra bort sig på gamla stigar, de har sjunkit ner i mossan och under bärbuskar. Kolarna och skogsarbetarna har försvunnit och lämnat skogen i tystnad. Den gamla stigen som Nils och hans vandringskamrater gick på går bara stundvis att se lite grann – men tack vare de tydliga markeringarna är det enkelt att hitta fram ändå.

Även utan choklad är humöret på topp när vi börjar vandringen på Lannabergsvägen och kämpar oss framåt över stock, sten och mossa. Skogen känns vild och gammal och det är lätt att tänka sig att älgar, björnar och vargar vandrar fritt här. Vi ser till och med med egna ögon att de håller till här – älgar och tjädrar har lättat sig längs stigen och på ett träd ser vi tydliga spår efter björntassar. Djuren själv håller sig undan, vi låter nog för mycket.

Klomärken av en björn ovanför skyltet

Det är stenigt här i skogen. Stora och små stenblock ligger bland de höga, ståtliga tallarna och bjuder in till en liten klättertur eller en vila.

Skogsmarken är mjuk, gömd under mossa och bärbuskar – en skön kontrast till de grova stenblocken. Solen kastar sina strålar genom trädtopparna och värmer upp den kyliga vårluften. Vi vandrar upp och ner genom skogen och stannar till här och där för att få veta mer om de urgamla träden som finns här. Vissa bär fortfarande spår efter skogsbränder som hände för länge sedan och andra har mörka hål som erbjuder olika djur ett boende.

De döda träden är de mest levande, förklarar Jonas från Sveaskog som känner den här skogen utantill. De är en av anledningarna varför dessa skogar har sammanfattats till Ekopark Ejheden – här finns det natur som är värd att skyddas.

Jonas från Sveaskog berättar om de gamla träden

Vid Stormyren tar vi rast. Vandrarna slår sig i ner små grupper på den mjuka ljungen. Vi njuter av utsikten, solen och den goda medhavda lunchen från Snitths Hantverksbageri i Furudal.

Vi är långt borta från all civilisation, till och med till Furudal är det mer än 20 km rakt genom skogen. Men det har inte alltid varit lika tyst här som idag. För hundra år sedan pulserade skogen av liv. Snart kommer vi till första kvarlämning av dessa gamla tider – en gammal förfallen stuga.

Flottarstugan vid Amsterdamm

Orten – om man nu kan prata om en ort – kallas för Amsterdamm och kunde inte skilja sig mer från den kända staden. Men kanske fanns det ändå mer likheter än bara namnet, funderar vi tillsammans med vår guide Olle. Även här rinner det vatten och det är ganska platt. Fler gemensamheter hittar vi dock inte. I den enkla stugan bodde flottaren som skulle se till att fällda träd kunde flottas söderut. Vi lämnar Amsterdamm gående på en stenig damm, halv övervuxen av mossa och annat och balanserar sedan på några nyfällda stockar över den lilla bäcken som kanske, eller kanske inte, påminner om en gracht.

Nu går det väldigt brant uppåt ett tag, varnar Olle oss och pratar kort senare om att det bara blir ”lite brantare”, kanske för att inte avskräcka oss? Stigningen uppför Älgkosberget är inte så farlig. Uppe på berget får vi höra om Nils Gyllensvärds vandring för ett sekel sedan och kort efter det belönas vi av en vidsträckt utsikt över en av de närliggande sjöarna.

Nu är det inte långt kvar till vandringens mål – ödebyn Ejheden. På vägen dit stillar vi törsten vid en läskande kall källa mitt i skogen och hittar den skyddade varglaven. Den lever på gamla, torra träd och lyser illgrönt. För köttätande däggdjur är den giftig och användes därför förr i tiden för att förgifta vargar och rävar.

Stigen, som i alla fall stundvis syns tydligare nu än förut, leder nedför och snart ser vi skymt av sjön Stora Ejen mellan de höga tallarna. När skogen glesar ut ligger Ejheden framför oss. Det finns bara några få hus kvar, bland annat den gamla skolan och en ödekyrkogård.

Den siste bofaste flyttade härifrån på 60-talet, skolan stängdes redan 1902. En metropol har det aldrig varit, men under högtiden bodde i alla fall ett hundratal människor i Ejheden. Några av dem hade finsk härkomst. Prästen kom bara en gång varje år för att döpa barnen och för att ha hand om gravarna efter de avlidna. Eftersom man inte kunde vänta på prästen när någon dog fick gravarna utrustas med en slags trätrumma som möjliggjorde det för prästen att kasta ner tre skovlar med vigd jord. Man fick lov att vara uppfinningsrik på den tiden.

Vi lämnar den övergivna kyrkogården och samlas runt elden för att avsluta vandringen med en gemensam fika. Olle tar fram sin fiol och vi lyssnar andäktigt när den gamla visans toner klingar ut över sjön. En härlig vandringsdag når sin slut.

Ejheden är idag ett område för friluftsfantaster. De som är sugna på att vandra på historiska spår i Dalarnas skogar kan boka Ejheden Eco Lodge och uppleva både härliga vandringstimmar i skogen och roligt fiske vid sjön. Fisk finns det gott om här än idag – redan för hundra år sedan lockades Nils Gyllensvärd hit av löftet om sagolika fiskeförhållanden. Och vem vet om vi hade hittat vägen hit utan hans inlevelsefulla reseskildring…

* Vandringen arrangerades i ett samarbete av Guidefathers, Green Owl Travel, Näsets Marcusgård och Sveaskog. Jag blev inbjuden till vandringen av dem – tusen tack! Artikeln är inte något betalt uppdragsarbete. Text, bilder och åsikter är mina egna.

+4

7 svar till “Vandring i historiska spår till ödebyn Ejheden“

  1. Så härligt att få följa med dej på äventyret! Du beskriver så målande det du upplever, kul att få historien kopplad till er vandring. Som alltid vackra och beskrivande bilder också.
    Kram Malin

    0
    1. Tusen tack Malin! Jag tycker alltid det är roligt att få veta lite mer om området jag vandrar i, hoppas att ändra känner likadant 😊 kram

      0
  2. Jag har bott i Dalarna hela mitt liv, du ca 10 ”ynka” år och ändå hittar du till magiska platser hela tiden i närområdet som jag inte hade en aning om! Fantastiskt! Du är så duktig med både ord och bilder. En ren talang. (Fast det har jag ju sagt många gånger förut) kram!

    0
    1. Tack snälla Mia! Blir så glad varje gång jag hinner ut till skogen för att upptäcka något nytt. Dalarna är ju fantastiskt, här finns så mycket vackert! Och så är det så roligt att få dela med mig av mina äventyr med alla er som läser ❤

      +1
  3. Som jag sa på Insta – ett helt underbart inlägg! ♥

    0
    1. Tack så mycket Barbro! Så roligt att du gillade min berättelse. 😊

      0
  4. […] över ledens markering syns djupa spår i trädet. Jag har sett liknande spår i våras på en vandring – det är björnspår! Som tur är sover dock björnen i sitt ide nu och vi kan fortsätta […]

    0

Lämna ett svar