Idag har det gått exakt sju år sedan jag stängde dörren till min fina lägenhet med en överstor ryggsäck på ryggen för att åka till flygplatsen i Frankfurt. Mina känslor var enkelt sagt blandade, som alltid när man gör ett stort steg i livet. Glädje och förväntan inför framtiden. Sorg över det jag lämnade bakom mig – framför allt vänner och familjen, som jag kom att saknas.
Jag lämnade Tyskland med den preliminära planen att jobba i Mora under sommaren (på en hotellreception) och sen se vidare. Jag gav mig tid till vintern för att få fotfäste. Skulle jag inte lyckas med det, kunde jag gå tillbaka till Tyskland. Men jag fick fotfäste.
När hösten kom, var det dags för blandade känslor igen när jag lämnade min bas i Sverige – Siljan – för att flytta till ett nytt jobb i Stockholm. Men det känns som om Siljan inte var redo att släppa taget om mig riktigt än – för bara en vecka innan min flytt trollade den fram en anledning för mig att behålla min bas: Jonas. Och den planen fungerade ju riktigt bra!
Jag jobbade i Stockholm i ett och ett halv år, tog tåget upp till Mora varannan helg och fick besök av Jonas i Stockholm varannan helg. Och även om jag alltid har gillat Stockholm starkt så märkte jag under den tiden att jag gärna hälsar på staden, men att jag hellre bor på landet. På landet, där jag har naturen intill husknuten, där jag åker förbi gröna skogar och blå sjöar på väg till jobbet och där jag hör fågelkvitter istället av bilar.
I den omgivningen har även ett nytt intresse vuxit fram under de senaste åren – att fotografera. Först gjorde jag det bara för mig själv och som en slags dokumentation av mina äventyr för familjen och vänner hemma i Tyskland. Bilder skickades via e-post och har i alla fall lyckats med att väcka önskan att hälsa på mig hos några som såg dem. Av besöken blev det fler bilder osv. Och sedan pysslade min storebror en dag ihop en liten hemsida där jag kunde ladda upp mina bilder och sedan bara skicka en länk till de som skulle titta på dem. På den hemsidan kunde man även skriva texter och så började jag efter ett tag att skriva ner upplevelser som hörde till bilderna. Det var i januari 2015.
De senaste åren visste bara invigda personer av hemsidan. Men såväl fotograferingen som skrivningen är så kul att jag har bestämt mig att dela med mig till fler personer. Och så satte jag mig när och pysslade – med broderlig hjälp – på en ny hemsida som i mina ögon passar bättre till det ändamålet än den gamla. Än har jag inte lyckats föra över hela textarkivet (som dessutom bara finns på tyska än så länge) men det blir så småningom.
Hemsidan är lite speciell, den är nämligen tvåspråkig – den finns på tyska och svenska. Jag har funderat länge på det här, men eftersom jag vill att både vänner i Tyskland och Sverige ska kunna läsa bloggen så har jag bestämt mig för båda språk. Att skriva på engelska hade kanske varit mindre jobb, men jag är på något sätt övertygad att jag uttrycker mig annorlunda på engelska, opersonligare kanske. Tyska och svenska ligger båda nära mitt hjärta och är därför för mig det autentiska valet.
För att underlätta för alla läsare känner hemsidan av var man befinner sig – Sverige eller Tyskland – och anpassar språket efter det. Språket kan dessutom ändras genom ett menyval. Jag hoppas att ni inte tycker att det är krångligt, i så fall får ni gärna höra av mig så funderar jag vidare.
Men nu ska jag luta mig tillbaka och hoppas på att ni gillar min lilla hemsida. Och sen ska jag skåka på sju år i Sverige. De har nämligen varit riktigt bra. Och nu ser jag fram emot de nästa sju åren!